oldmenewme

Min mamma har kommit till det stadie i livet då hon måste skaffa hörapparat. Hörapparat! Låter inte det ordet väldigt uråldrigt? Som lärarinna, sotare, butelj, skrivmaskin osv. Nåväl, hon hör väldigt dåligt och måste nu ha hjälp att för att kunna kommunicera som vanligt.
Det här tycker jag är jobbigt. Väldigt jobbigt. Inte bara kommer jag ha svårare att prata med mamma, vilket jag gör varje dag, utan hon håller på att bli gammal. Jag med antar jag.
Blir redan skogstokig när hon inte hör vad jag säger och efter tredje "va" vill jag krascha mobilen i väggen. Hur ska det gå sen? Min mormor gick det inte alls att konversera med på slutet. Hon nickade samtidigt som ögonen tittade frågande. Visste direkt när hon inte hörde, lika så med mamma. Hon kan inte mörka något för mig, ser direkt. Hon får spända läppar och blicken stannar liksom skamset upp. Hon nickar, men fattar ingenting. Jag skäller.

Jag har på senaste tid varit otroligt rädd för döden. Inte min egen utan mina föräldrars. Det kommer att hända en dag och jag är livrädd. Att jag inte ska klara mig utan deras stöd och värme. Den totala avslappningen av närvaron och det verbala utbytet. Den lilla flickans enda tröst.

Idag får jag besök av dem och jag vill göra det bästa av helgen. De ger mig allt och jag måste helt enkelt växa upp. Visa respekt och våga tänka tanken; att en dag står jag där utan mamma och pappa.

Nu har han skaffat flickvän den jäveln!

Både jag och min kompis Fia reagerade likadant. Ursnyggot Joel Kinnaman har flickvän. Det är officiellt kört. 
Den söta brunetten (självklart) som satt bredvid honom på Guldbaggen...

Det visade dig vara hans syster. Kändes skönt, som en lättnad.
Vet inte om ni känner igen er i detta, men när man är singel, har man alltid några som man vill ska vara singlar för evligt. Det är som ett bevis för att man själv inte ett freak på nåt vis. Det realistiska är ju att jag eller Fia aldrig kommer att gifta oss med Kinnaman, dejta eller ens prata med honom, men det faktum att han är singel är riktigt bra. För oss. Dödliga. 

Vissa människor blir stilikoner. De man härmar.
Vissa människor bär upp plagg som få andra. De man avundas.
Vissa människor är sina plagg, som de är gjorda för bara dem. De man gärna går bredvid på gatan.

Kan vi känna genom kläder? Hur mycket väljer vi varandra utifrån stil på brallan eller formen på skon? Jag tror betydande mycket. Mer än många vill erkänna. Även killar gör det. Flabbighet och omedvetenhet accepteras inte längre. Uttrycket av tillhörighet i samhällsgrupp blir bara en löjlig självklarhet, nu är det ett krav för attraktion.

Det är inte bara vi tjejer som ältar hur han fixat håret, om byxorna sitter på rätta stället på höften, om skjortan är för stor eller för tajt, om stilen känns naturlig eller för ansträngd. Det gör även männen. Varför skulle inte dom också bry dig? Vi ser tidningar med bilder på "perfekta par" som vandrar hand i hand - det är sol och ljummen luft,  hans hatt ger skugga åt ögonen, hon har ett par raybans och vågigt hår som omringar käklinjen, han är slitna converse och avslappnad min, hon är en stor väska i mocka. Det ser så enkelt ut. Snyggt.

Vi utesluter människor för att de inte har kollen på kläder. Inte det vi anser är stil, vilket varierar från grupp till grupp, men här får vissa helt enkelt tänka till. Sanningen är sådan. Många vill ha det där. Snygga. Tillsammans med någon. Medan andra begär spotyfylistan på första dejten kollar andra in jackans fall och skornas knytning. Det är bara så det är.

"Dandyn är oberoende av vad andra tycker. Han är en snobb som hatar det medelmåttiga. Han är intellektuell och konstnärligt lagd, men är mycket noga med att aldrig överföra dessa egenskaper i något nyttigt eller uppbyggligt.

Alla vet att dandyn är ett geni, men ingen har sett honom vara genial. Han är per definition sysslolös, en livsnjutare som mest pysslar med sina kläder. Han lever sitt liv i estetik. Han har en egen stil, som möjligen går mot det kvinnliga; dandyn är en man som aldrig behöver försvara sin manlighet och därför inte har några problem att experimentera med det kvinnliga. Dandyn är dessutom en liten skitstövel. Han älskar först och främst sig själv."

"känna lycka i varje centimeter av luften"

Jag läste en blogg och fastnade för denna mening. Otroligt bra tycker jag. Den är stilla och talande.

Det är inte den vanligaste känslan. Det händer långt ifrån varje dag, men sådana kvällar är minnesvärda. Livsbejakande. En stunds rus, av det kroppen själv kan åstadkomma.

Det är mycket prat idag om hur olika människor sprider olika energi. Uttrycket positiv energi för mig att vilja kräkas. Kväljas lätt och himla med ögonen (dock kom jag på mig själv att använda det igår om en kommande kollega. Blev lite rädd)... i alla fall... det är ett uttryck är på tapeten, men vad är egentligen detta? Många arbeten idag, tillsättingar, baseras på utryck likt detta. Personen är rätt för tjänsten för han/hon utstrålar så mycket positiv energi. Kan inte anställa en tråkmåns eller en tjockis. Nej nej det går inte.
Det man tydligt glömmer här, är hur energin speglar den människa man möter i detta nu. Sammanhanget skapar plus eller minus. Det är mötet mellan två individer som skapar energin, det är inte en människa som besitter postiv eller negativ energi. Jag tycker att det vid för många tillfällen skylls på en individ, när det i själva verket speglar en självgod syn, en inskrängthet och ytlighet i samhället. 
Människor måsta få kredit för sin kunskaper och erfarenheter, hur vida de är spralliga, lugna, korta, tjocka eller pinnsmala är inte det väsentliga. 
Måste ge ett exempel. Blondinbella har jag vid åtaliga tillfällen setts det skrivits om, hur mycket positiv energi och kreativitet hon utstrålar. Mig gör hon jävligt förbannad stundvis. (negativ energi).
En diva som inte har mycket övers för "vanliga människor". Att drivas av dyra väskor är inte genuint. Accepterat i många kretsar, men de som har pengar som sin främsta drivkraft är ganska korkade i grunden - tomma buteljer som önskar en mustig fyllning. Någon som jobbar järnet för en identitet värd namnet. Punkt.

(självklart är det trevligt med att ha pengar att röra sig med, men det är ingen drivkraft)

Att nå det man önskar är alltid bara en början...

Fredag! Idag ska jag och min kära vän Sofia på spa och massage efter jobbet. Ska nog klämma in några minter på springbandet också. Sedan följer en middag på Griffins!  

På torsdag ska Alexander Schulman tydligen vara med på Skavlan. Måste ses!

Skavlan har liksom en förmåga att med bara ett par frågor, få männiksor att öppna dig, prata om intressanta ämnen och nästan bli förvånade själv över hur mycket de berättar.

Som ni vet, bor jag på Södermalm i Stockholm. Trivs väldigt bra, men som många andra ställen, gör sommaren det fullkomligt. Med sina pråliga fasader, naturnära färger, trånga gränder och kullersten är söder den charmigaste stadsdelen. Jag blir nästan lite pirrig och visst kan jag känna sötman från caféet på hörnet, sältan från grillvagnen eller öl och cigg från uteserveringen.

Jag kommer att sluta mitt jobb i början av februari. Allvaret börjar för mig. Då ska inspiration hämtas. Jag ska lapa intryck. Hur människor går, står, ler och skrattar.
Jag är samtidigt livrädd. Tänk om det inte finns där längre. Tänk om all stress och tristess har skalat bort finkänsliga partier i mitt kynne? Att det liksom blir platt och blankt... dimmigt och ljummet. Hemska tanke.

Här ligger det många mysiga gallerier och designbutiker.

Lovar, den backen är inte att leka med...